ÖPPEN DAGBOK

Oj, ja nu har det hänt så mycket så jag vet inte...

Som Mamma är jag stolt som bara den över att min minste son tagit studenten. För honom har det varit en lång väg. Han påbörjade först innom data, men efter ett år så beslutade han att han valt fel. Året efter började han om på samma linje i gen. Här hölls många förmaningssamtal, men det hjälpte inte. Efter ett tag så tröttnade han och började på Industriprogammet i stället. Det var kanon och han trivdes hur bra som helst. En vacker dag så beslöt däremot kommunen at IP skulle läggas ner här på skolan och eleverna skulle in till Helsingborg i stället. Då knorrades det och vi var rädda att han skulle hoppa av igen. Resor hit och dit, oron var stor, eftersom han var reält trött på allt vad skola hette. Men, det blev resultat till sist. Han fick även sommarjobb på stället han praktiserade på, så det har blivit hur bra som helst. Börjar redan i morgon + att han ska köra upp denna veckan. Får verkligen hålla tummar och tår att det också går bra. Men han kör fint, så det tycker jag det känns att han kommer att klara.

Själv gick jag ut som student -79, tror jag det var. Jag var inte med på utsläppet, för jag skulle till DK på festival. Jag var vokalissa i en dragspelsorkester på den tiden. Vi skulle spela i Ballerup, det var orkestrar från hela norden och österrike. Jag firade med dem i stället. Vi åt och drack på båten på väg dit. Det var förödande för min del...Blev lite mycket dricka, sen glömde jag alla noter och texter på båten. Det gick ju, men bra blev det inte. Dagen efter skulle vi spela på ett sjukhem. Det var varmt som bara den...och ont i huvet. Lika gott till mej....När blåsorkestern skulle spela så trodde jag att jag skulle dö, minst. Vi spelade utomhus och det ekade gott mellan husen...Vet ej hur många uppträde vi hade denna helg, men det var många. När vi var lediga lyssnade vi på de andra. Vi var inakoderade hos värdfolken, lite här och där. DK är ett generöst och gästvänligt land. Några dagar efter hemkomsten så fick jag åka ner tillLandskrona och hämta ut noterna på polishuset. Skämmigt...FotoSedan fyller mitt lilla goa barnbarn Viggo Ett år i dag. Vi har varit på kalas och ätit och druckit gott.

Han har precis lärt sej att gå. Han är så söt och gosig. Ett riktigt charmtroll.

På tisdag fyller min styvfar Åke år och då hoppas jag att vi får träffa Viggo igen. Det är långt mellan gångerna så dom känner kanske ingen dirrekt sammhörighet med oss. Men det ska bli bot på det, nu jobbar jag inte 12-14 timmar/dag mera som innan. Det räcker med 8 timmar nu. Allt blir lidande annars....Ha d gott alla. Kraaaaaaaaaaaaaam

Den 11/12-20012 var det då dax för operation. Kl 05.00 ringde väckarklockan. Det var bara att hoppa in i duschen och skrubba sej med de här decificeringssvamparna man fått. Klockan 06.00 åkte vi i väg, för jag skulle infinna mej på avd 06.45. Väl där var det dax att gå till en sköterska och få nån kontrast och sen har jag för mej att man skulle röntgas efter det. Sedan fick jag vänta till 09.45, då rullades jag in i förrummet och fick kanyl i armen, lugnande ville jag inte ha. JAG VAR LUGN, jag llitade på dem. Vad hade jag för val?

Foto: Sista behandlingen......tjohoooooo.

Sen kommer jag inte i håg mera, förrän jag låg på uppvaket. Dom kollade tryck o lite sådant några gånger och man slumrade till mellan varven...

Jag mådde hur bra som helst efteråt, och kom upp rätt fort på avd. Trött och slö...

Slangar som stack ut lite här o var. Det var bara att gilla läget. Fick panodil med gämna mellanrum, så ont det hade jag inte precis.

Doktorn gick ronden och berättade vad de gjort och hur stor tumören var. Han frågade om känseln och en massa konstiga frågor och nöjd med svaren var han nog inte. Det såg ut på honom som om att det inte var svaren han ville ha. Lite snurrig var man allt...Sedan kom sjukgymnasten och berättade om rörelser jag skulle göra. Ahhhhh...då tyckte jag de var för på. Skulle jag behöva göra sånt också, men det var inte så jobbigt som jag trodde. Det är ju klart viktigt att följa deras program, annars ka det bli problem framöver.

Dagen efter tog de bort kanyler och slangar sen fick jag åka hem. Fick anvisningar om hur jag skulle göra, fick deras fina trikålinne med hem. Det läker på och tejpen skulle sitta till återbesöket veckan därpå 18/12. TEJP, ja dom klipper o klistrar o tejpar i hop folk nu för tiden, AH....d håller ju inte, tänkte jag. Jag jobbar ju med tunga lyft osv... LUGN NU...DU är sjukskriven tre veckor nu, sen ber du någon om hjälp vid tyngre lyft, sa dom BESTÄMT. Jag hade även en kurs att tänka på, det materialet skulle vara inne den 31/12.

DUMMA kärring, tänkte dom nog. Har hon inte fattat att hon har/ haft cancer. NÄ....det gjorde jag nog inte, ja var så uppskruvad och inne i mitt. D SKITET, hette det i min värld. Det dröjde innan jag tog ordet cancer i min mun.

När vi åkte hem var vi innom jobbet en sväng och hälsade på, och informerade om vad som gällde framöver. Jag skulle ju ha behandlingar och det sen, så jag skulle vilja att den andre chefen tog över mitt jobb. Det var ju tydligt att det skulle krascha, mer eller mindre nu... Då fick jag till svar ATT, VILL MAN JOBBA SÅ KAN MAN. Ursäkta, men det satt som en kniv, just då.

OK! 10-12 tim/dag + hemma o kurser o div. Kalldusch....första tanken.

Hade jag varit lite närmare döden, så kanske jag fått vara hemma lite till. Sur blev jag...

Jag visste inte hur jag kom till att bli senare, ju...MEN jag ska visa att jag klarar mej, nog...KRUSAR inte. Kände mej stressad nu, det skulle bli Jul också mitt i allt elände. Men allt det fick vara, min snälla mor har alltid ställt upp och gjorde allt det och städ o allt annat fick vara. Efter trettonhelgen körde jag i gång i gen som vanligt, fullt ös...Man kände ju inte sej sjuk på det sättet, det kommer ju först när behandlingarna håller på, så det var ju inte några problem i början.

Sen var det bara att invänta  behandlingarna.

Först var jag i Lund, men jag sa att jag ville ha mina behandlingar i Hbg, och det gick bra.

Den 4/2 fick jag op in en piccline som det heter. En 45cm slang skulle in i kroppen. Den förde dom in genom armvecket och kanyl på den. Där skulle dom sedan spruta in cellgifterna. Kanylen skulle sitta kvar där ett halvår.

Det var omläggningar en ggr/vecka + provtagning. Cellgift 1ggr var tredje vecka 6 ggr. Dom 3 första behandlingarna var såna som man mår illa av. Man får medicin mot illamåendet, men trots det så blev jag hur dålig som helst. Spydde på natten och jobba på dagen och det blev värre o värre efter varje bh. Det slår ut hela imunförsvaret totalt. Jag fick sprutor med mej hem i en liten väska, sprutorna skule jag själv ta. Som tur var hade vi avslutning på mediumkursen jag påbörjat innan det blev för j-ligt.

Biverkningarna var inte av denna värld, argsint för lilla minsta, torr i munnen o alla andra slemhinnor, blåsor i munnen, Värk i hela kroppen, musklerna förtvinar lite, kondition 0,00, trötthet som ej går att vila bort, gick upp 15 kg, förstoppning, mat smakade jord eller järn, dofter av allehanda slag blev en pina. Kunde inte smaka av mat själv för då vände det sej...Jag skojade ofta och sa att jag skulle med denna känsliga näsa kunna spåra knark i tullen. Fy...f-n, ingen som inte har gått i genom detta förstår detta. Mina nytvättade kläder, sängkläder luktade "piss". Min son värmde mat i micron, mamma scans köttbullar, carbonnara. Jag blev helt hysterisk nästan, jag låg i sängen o kunde inte röra mej. Skrek vädra, vädra och det kvickt ...Tvingade dom att öppna alla fönster mitt i vintern tills jag kunde koppla av. För det mesta kunde dom komma och äta på jobb, så slapp jag allt det jobbet när det var kväll. Biverkningaran var värst 1:a veckan efter bh, sen klingade det av, tills det var dax i gen. Jag bet i hop. Förberedelserna innför behandlingarna bestod också av en massa kortison o antimåillapiller. Svullen var man i hela huvet och håret började ramla av 2v efter 1:a bh. Det var riktigt hemskt att tappa håret. Jag gjorde pinan kort, gick till barberaren och bad honom raka huvet. När jag kom in till honom så frågade han vad jag vill ha gjort. Du ska raka av allt hårtet, sa jag. Alla stirrade på mej. Vaaaa? Ja jag har fått sånt skit, så jag tappar håret. Från ett rätt livligt diskuterande i lokalen så blev det rättså tyst. Barberaren är en reko kille på alla sätt och gjorde det han skulle. Peruk fick jag utprovad i Hbg innan dess, men jag hade mest scarfsar på. Jag trivdes inte i peruk. Det kliade o kasade på skallen.

Behandlingarna cellgifterna pågick mellan den 5/2-21/5-2013, Strålning i Lund 17 ggr 17/6 - 10/7-2013, sedan fortsatte de med herseptinet till nu nyligen 12/3-2014. Klart...i mellan var det en massa blodprov och röntgen av hjärtat, för man kan få hjärtfel av skiten också...ja name it.

Jag gjorde en undersökning mitt i, för jag tyckte jag kände knutor, men det var en vattencysta.

Sedan har jag nojjor, det kommer och går.

Ettårskontrollen är gjord och det såg ok ut, SA DOM. Dom kommer att kolla en ggr/år i tio år nu. Just denna sortens cancer är man imun mot nu, men det finns femtioelva andra sorter. Men rådet till er är att känn o klämm och lyd kroppen. Misstänker ni något så är det bättre att åka in en gång för mycket än för lite.

Det kan ta upp till 2 år innan man blir helt av med tröttheten, men krafterna börjar så smått att återkomma. Kramperna i musklerna börjar avta mer och mer. Hur jag orkade jobba mer än heltid o lite som meium under denna resa fattar jag inte i dag. 2 ggr fick jag gå hem från jobb under denna tiden, jag gjorde i ordning maten, sen fick andra sköta resten.

Men skall tilläggas att det var det enda jag orkade, sen när jag kom hem fick jag lägga mej och jag sov tills morgonen. somnade var som helst, stolen, soffan...Då jag tog ut mej helt. Endel har sagt att jag (hon) gjorde det för att vara duktig, har jag fått till mej. NÄÄÄÄ....det var ett måste, så lägg ner skitsnacket...

Tack för att ni i personalen på jobb stod ut med allt.

 

Så många omvårdande människor man mött på resan. Dom är superduktiga och fina....

 Eva Gustafssons foto.

Fina Katarina på onokologen i Helsingborg. TACK!

Ja, då var denna resan avslutad. Jag förstår knappt vad det är jag har gått i genom. Jag har haft bröstcancer, och det var inget vidare resa att behöva gå i genom .

  Började den 12 november - 2012. Jag hade precis gått ner 25 kg, och börjde känna benen i kroppen. Men en dag så kändes det annorlunda på den ena sidan. Precis ovanför bröstet, i dess slut uppåt kändes en förändring. Nä, man vill ju inte inse meddetsamma, så man intala sej själv att man är ju inte liksidig och att det varbröstbenet som känndes. Men efter några dagar så var det som en knuta.

Jag ringde doktorn på morgonen den 12 november och fick tid meddetsamma 9.20. Han kände o kände, det rörde sej nog om en fettknuta och trodde nog jag skulle nöja mej med det...Kan man inte få komma in och ta prover, undrade jag. Jo, han kunde ju skriva en remiss...sagt och gjort.

Det blev en rusch...Redan samma vecka på torsdagen 15/11  fick jag  komma in till fysiologen och göra ett prov på denna knuta och det var nervöst. Dom tittade kontigt, tyckte jag när jag svamlade något om att jag ville kolla fettknutan i fall i fall...3 stick i den knutan och dom fick ut lite grumlgt gojs och gick dirrekt in på lab med det för att kolla om det var tillräckligt för ett prov. Detta bara för att jag skulle ha svar på resultatet dagen efter redan.

Den 16/11 skulle jag egentligen tagit bussen in till stan, men jag var tvungen att jobba ett tag innan jag skulle i väg. Bökigt, med vikarie o ditt o datt och dessa busstider som ska hållas. Det ordna sej så att jag kom in i tid. Han jag hyrde lokal av då, min Chef i dag skulle in till stan i ett ärende så jag kunde åka dit och hem med honom. Bra och bekvämt, för min man kunde inte ta ledigt.

Jag blev avsläppt, och gick upp på bröstmotagningen och satt en minut högst. Min doktor blev en som hette Taddas och kontaktsköterskan hette Britt-Marie. De såg allvarliga ut. Själv var jag inte särskillt nervös, men spänd. Så började doktorn: Ja du har en tumör i bröstet...En godartad eller elakartad svarde jag. DET FINNS INGA GODARTADE TUMÖRER, sa han...Jag har aldrig blivit så iskall i huvet förr, kändes precis som man sejer i uttrycket. Det kändes som om man fått en hink kallt vatten över sej. Jag var beredd trodde jag, men ändå inte...

Omedelbart frågade de om jag hade några frågor??? Vad tror dom... Hur stor knutan var, operation, hela bröstet och chansen att överleva. Efter det om jag ville in till kurator och om jag ville donera. Ja, donera cancerknutan till forskning....Ja, jag vill då inte ha den så ta ni den, minns jag att jag sa. Det ledde till en massa andra provtagningar, men visst vill man hjälpa till med forskning, så den kommer framåt. Det var en mycket elakartad sort jag hade , sa dom. Det innebar att jag skulle ha cellgift, strålning och ett förebyggande preparat som heter herseptin, då cancern ej var hormoniellt behandlingsbar eller vad dom sa. Själv började jag svamla om jobbet att jag var egen företagare o kunde inte vara hemma. Det måste hörts hur dumt ut som helst.  Sen rinde jag min privatchaffis,det var knäpp tyst i bilen hem. Vi skulle hem och jobba vidare...

På jobbet var dom nyfikna på vad de skulle få berättat för sej...Jag sa som det var...Sen vet man med sej själv, flyktkänslan...Det är inte någon bra känsla och vara nära någon som fått detta beskedet. De ända orden alla kom med var, det fixar du, du ä stark osv...Det spelar väl ingen roll hur stark man är, tänkte jag. Det kom folk med hela tiden, ohhhh... det utrycket retar up mer än det ger tröst, tänk på det...

Nu hade jag ju haft några dagar på mej att fixa vikarie och det. Jag skulle bli sjukskriven tre veckor. Det var dom veckorna som ag hade planerat in semester inför julen, tjo vad det rök. Seeen hadde jag en kus jag höll på med, slutproven skulle vara inne innan nyår. Skulle jag klara det...Vi skulle ha diplom i Februari, det var lite att fixa med...

Sedan kom det flera tider från sjukhuset: 10/11 skulle det snackas med narkossjöterskan och sedan då OP 11/12. Fick svampar med mej hem och allt,ja hela jag skulle decificeras.

FORTS FÖLJER....

Foto: I dag var det fullt i salen blå en farbror som låg också
 fick sitt dropp, han berättade roliga historier. Vi skrattade så vi höll på att ramla av sängarna.

CoolHallå, hallå!

Den senaste tiden har det varit mkt jobb både på hemmaplan och det ordinarie arbetet.

Jag har haft seanser hemma hos...och även här hemma i vår lilla lokal.

Vi hade mkt skoj, trots att det blev en liten grupp som dök upp överallt i från.

Vi fikade och dom fick berätta vad de upplevt, den ena historien efter den andre.

Bla. min moder...När min far levde, så hände det i bland att han ställde sej vid spisen.

Han var nämligen specialist på att grädda munkar. För er som ej vet vad munkar eller ett munkjärn är: Ett rund hjutjärn, med sju gropar i. recept på smeten finns säkert på recept.nu

Man häller smeten i groparna och väntar sedan ett litet tag tills man ser att smeten stangerat lite i kanterna, vänder på dom, enklast med en sticka. Så blir det en rund boll som man sedan sockrar lite lätt. Sylt o grädde är gott till.

MIn mor köpte nyligen ett sådant hjutjärn, och fick för sej att inviga detta. Hon gjorde vad hon skulle. Spisen var på, men inte en enda platta fungerade. Strömmen gick fram till spisen, men plattorna förblev kalla... Hon kallade på sin sambo då, som konstaterade det samma. När dom stått och tittat på den en stund så plötsligt fungerade allt som det skulle...Det har hänt två gånger, men bara när det varit munkar på tal...

Pappas ande  är ofta på besök hos henne. Han brukar titta på korten i bokhyllan, och välta dom i bland...

Det var många som som anmälde sej till seansen, men som sen ej dök upp...

Grrr....Blir lite sur på att folk ej kan ringa /messa att de ej kommer. Det är inte schysst mot andra som man har fått neka att deltaga.

Tänk på det en annan gång är ni snälla. Nu har jag gnällt klart...

Sedan har jag träffat mitt lilla barnbarn, som blev 9 månader i lördags.

Tiden går alldeles för fort. Visst är han söt...

Min näst störste son fyllde 31 år, så vi blev bjudna på lite fika. Anna hade gjort en jättegod tårta..

Nä nu får man ta tag i dagen så den vackra vårdag och lediga dag inte blir helt spolierad. Ha d gött.Cool KärlekKraaaaaaaaaaaaaam!

Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS