Varning från andevärlden…
Jag och en kompis fick den äran att få komma till Uppsala/Björklinge och ha en ”andlig helg” tillsammans med ett antal gäster där.
Helgen blev helt fantastisk…
När det så var dags för oss att köra hemåt var vi med om en häftig upplevelse…
Vi hade redan på väg upp de 63 milen från Skåne, märkt att vi inte var ensamma i bilen. Och så
var fallet även på hemresan…
Jag körde och hade bestämt innan att nu tankar vi och sen är det bara att tuta och köra. När jag gjort detta, hant jag köra 10 meter så började signalen från
handbromsen lysa och tuta.
Men, det var inte det vanliga tutandet. Jag sa att det lät ju som morse, varning??? Stannade drog handbromsen och släppte den igen… Jag talade högt för dem/bilen att nu får ni lägga av,
vi ska hem nu och har en bit att åka.
Då började det ännu värre… högt och lågt, en lång radda precis som att den skällde på mej. Jag höjde också tonen och sa att, jasså det
är du som ska ha sista ordet. Då pep den en signal, som et JA och sen var den tyst…
Japp, nu var det bra, tyckte jag och körde ut på motorvägen…
500 m senare gav bilen en svag signal ifrån sej och
denna gång var det oljelampan som signalerade.
Det var bara att ta av vid nästa mack och fylla på olja. Inga problem, det löser sej. Mmmm… med hjälp av två män och en poligriptång….Ahhh…vi
fick inte av oljelocket. Förbaskade skit… bilen var skitig och ag också efter hand som vi slet… Vi fick haffa två män som just hade anlänt till macken. Trodde män var starka ; ))). Men inte heller de fick av det
där locket, så de gick in och lånade en tång. Det tog en halvtimme att fixa det. Det satt hårt….Men det fanns väl en mening med det också, men vad är inget att forska i…
Och bilen fick
sin olja, då blev lilla Mercedes glad och har varit tyst och snäll sen dess. Alla kom hem helskinnade.