ÖPPEN DAGBOK

ATT FÅ CANCER

Den 11/12-20012 var det då dax för operation. Kl 05.00 ringde väckarklockan. Det var bara att hoppa in i duschen och skrubba sej med de här decificeringssvamparna man fått. Klockan 06.00 åkte vi i väg, för jag skulle infinna mej på avd 06.45. Väl där var det dax att gå till en sköterska och få nån kontrast och sen har jag för mej att man skulle röntgas efter det. Sedan fick jag vänta till 09.45, då rullades jag in i förrummet och fick kanyl i armen, lugnande ville jag inte ha. JAG VAR LUGN, jag llitade på dem. Vad hade jag för val?

Foto: Sista behandlingen......tjohoooooo.

Sen kommer jag inte i håg mera, förrän jag låg på uppvaket. Dom kollade tryck o lite sådant några gånger och man slumrade till mellan varven...

Jag mådde hur bra som helst efteråt, och kom upp rätt fort på avd. Trött och slö...

Slangar som stack ut lite här o var. Det var bara att gilla läget. Fick panodil med gämna mellanrum, så ont det hade jag inte precis.

Doktorn gick ronden och berättade vad de gjort och hur stor tumören var. Han frågade om känseln och en massa konstiga frågor och nöjd med svaren var han nog inte. Det såg ut på honom som om att det inte var svaren han ville ha. Lite snurrig var man allt...Sedan kom sjukgymnasten och berättade om rörelser jag skulle göra. Ahhhhh...då tyckte jag de var för på. Skulle jag behöva göra sånt också, men det var inte så jobbigt som jag trodde. Det är ju klart viktigt att följa deras program, annars ka det bli problem framöver.

Dagen efter tog de bort kanyler och slangar sen fick jag åka hem. Fick anvisningar om hur jag skulle göra, fick deras fina trikålinne med hem. Det läker på och tejpen skulle sitta till återbesöket veckan därpå 18/12. TEJP, ja dom klipper o klistrar o tejpar i hop folk nu för tiden, AH....d håller ju inte, tänkte jag. Jag jobbar ju med tunga lyft osv... LUGN NU...DU är sjukskriven tre veckor nu, sen ber du någon om hjälp vid tyngre lyft, sa dom BESTÄMT. Jag hade även en kurs att tänka på, det materialet skulle vara inne den 31/12.

DUMMA kärring, tänkte dom nog. Har hon inte fattat att hon har/ haft cancer. NÄ....det gjorde jag nog inte, ja var så uppskruvad och inne i mitt. D SKITET, hette det i min värld. Det dröjde innan jag tog ordet cancer i min mun.

När vi åkte hem var vi innom jobbet en sväng och hälsade på, och informerade om vad som gällde framöver. Jag skulle ju ha behandlingar och det sen, så jag skulle vilja att den andre chefen tog över mitt jobb. Det var ju tydligt att det skulle krascha, mer eller mindre nu... Då fick jag till svar ATT, VILL MAN JOBBA SÅ KAN MAN. Ursäkta, men det satt som en kniv, just då.

OK! 10-12 tim/dag + hemma o kurser o div. Kalldusch....första tanken.

Hade jag varit lite närmare döden, så kanske jag fått vara hemma lite till. Sur blev jag...

Jag visste inte hur jag kom till att bli senare, ju...MEN jag ska visa att jag klarar mej, nog...KRUSAR inte. Kände mej stressad nu, det skulle bli Jul också mitt i allt elände. Men allt det fick vara, min snälla mor har alltid ställt upp och gjorde allt det och städ o allt annat fick vara. Efter trettonhelgen körde jag i gång i gen som vanligt, fullt ös...Man kände ju inte sej sjuk på det sättet, det kommer ju först när behandlingarna håller på, så det var ju inte några problem i början.

Sen var det bara att invänta  behandlingarna.

Först var jag i Lund, men jag sa att jag ville ha mina behandlingar i Hbg, och det gick bra.

Den 4/2 fick jag op in en piccline som det heter. En 45cm slang skulle in i kroppen. Den förde dom in genom armvecket och kanyl på den. Där skulle dom sedan spruta in cellgifterna. Kanylen skulle sitta kvar där ett halvår.

Det var omläggningar en ggr/vecka + provtagning. Cellgift 1ggr var tredje vecka 6 ggr. Dom 3 första behandlingarna var såna som man mår illa av. Man får medicin mot illamåendet, men trots det så blev jag hur dålig som helst. Spydde på natten och jobba på dagen och det blev värre o värre efter varje bh. Det slår ut hela imunförsvaret totalt. Jag fick sprutor med mej hem i en liten väska, sprutorna skule jag själv ta. Som tur var hade vi avslutning på mediumkursen jag påbörjat innan det blev för j-ligt.

Biverkningarna var inte av denna värld, argsint för lilla minsta, torr i munnen o alla andra slemhinnor, blåsor i munnen, Värk i hela kroppen, musklerna förtvinar lite, kondition 0,00, trötthet som ej går att vila bort, gick upp 15 kg, förstoppning, mat smakade jord eller järn, dofter av allehanda slag blev en pina. Kunde inte smaka av mat själv för då vände det sej...Jag skojade ofta och sa att jag skulle med denna känsliga näsa kunna spåra knark i tullen. Fy...f-n, ingen som inte har gått i genom detta förstår detta. Mina nytvättade kläder, sängkläder luktade "piss". Min son värmde mat i micron, mamma scans köttbullar, carbonnara. Jag blev helt hysterisk nästan, jag låg i sängen o kunde inte röra mej. Skrek vädra, vädra och det kvickt ...Tvingade dom att öppna alla fönster mitt i vintern tills jag kunde koppla av. För det mesta kunde dom komma och äta på jobb, så slapp jag allt det jobbet när det var kväll. Biverkningaran var värst 1:a veckan efter bh, sen klingade det av, tills det var dax i gen. Jag bet i hop. Förberedelserna innför behandlingarna bestod också av en massa kortison o antimåillapiller. Svullen var man i hela huvet och håret började ramla av 2v efter 1:a bh. Det var riktigt hemskt att tappa håret. Jag gjorde pinan kort, gick till barberaren och bad honom raka huvet. När jag kom in till honom så frågade han vad jag vill ha gjort. Du ska raka av allt hårtet, sa jag. Alla stirrade på mej. Vaaaa? Ja jag har fått sånt skit, så jag tappar håret. Från ett rätt livligt diskuterande i lokalen så blev det rättså tyst. Barberaren är en reko kille på alla sätt och gjorde det han skulle. Peruk fick jag utprovad i Hbg innan dess, men jag hade mest scarfsar på. Jag trivdes inte i peruk. Det kliade o kasade på skallen.

Behandlingarna cellgifterna pågick mellan den 5/2-21/5-2013, Strålning i Lund 17 ggr 17/6 - 10/7-2013, sedan fortsatte de med herseptinet till nu nyligen 12/3-2014. Klart...i mellan var det en massa blodprov och röntgen av hjärtat, för man kan få hjärtfel av skiten också...ja name it.

Jag gjorde en undersökning mitt i, för jag tyckte jag kände knutor, men det var en vattencysta.

Sedan har jag nojjor, det kommer och går.

Ettårskontrollen är gjord och det såg ok ut, SA DOM. Dom kommer att kolla en ggr/år i tio år nu. Just denna sortens cancer är man imun mot nu, men det finns femtioelva andra sorter. Men rådet till er är att känn o klämm och lyd kroppen. Misstänker ni något så är det bättre att åka in en gång för mycket än för lite.

Det kan ta upp till 2 år innan man blir helt av med tröttheten, men krafterna börjar så smått att återkomma. Kramperna i musklerna börjar avta mer och mer. Hur jag orkade jobba mer än heltid o lite som meium under denna resa fattar jag inte i dag. 2 ggr fick jag gå hem från jobb under denna tiden, jag gjorde i ordning maten, sen fick andra sköta resten.

Men skall tilläggas att det var det enda jag orkade, sen när jag kom hem fick jag lägga mej och jag sov tills morgonen. somnade var som helst, stolen, soffan...Då jag tog ut mej helt. Endel har sagt att jag (hon) gjorde det för att vara duktig, har jag fått till mej. NÄÄÄÄ....det var ett måste, så lägg ner skitsnacket...

Tack för att ni i personalen på jobb stod ut med allt.

 

Så många omvårdande människor man mött på resan. Dom är superduktiga och fina....

 Eva Gustafssons foto.

Fina Katarina på onokologen i Helsingborg. TACK!

Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS